Har du hört talas om Kintsugi? Det är en japansk lagningsteknik som används främst för att reparera värdefulla keramikföremål. Genom att lacka och limma ihop delarna och sedan lägga på ädelmetall, som guld, så lyfts lagningen fram istället för att döljas. Det som en gång blivit skadat blir mer värdefullt! Det fula/skadade blir fint, ja rent av ännu vackrare än före skadan. Skadan ses enligt denna teknik som en unik del av föremålets historia, vilket ger föremålet desto mer skönhet.
Jag älskar att tänka på detta även gällande oss människor, både vår yttre och inre människa som genom livets stormar fått skador och skavanker. Vår historia gör oss unika och det som skadats och spruckit kan, om vi tillåter det, ge oss en större skönhet. Men, skadorna kan även, om vi tillåter det, ge bitterhet. Besvikelse och sår som inte bearbetas/lagas kan leda till bitterhet och vårdslöshet både mot sig själv och andra. Det är inte vackert utan sprider unkenhet.
Förra söndagen hade jag förmånen att få predika på Gudstjänsten i min kyrka. Vi har haft som tema en tid nu om den helige Anden. Jag predikade om ”Glädjen i den helige Anden” och delade bl a tankar och bibelord som jag delat här i bloggen (nr. 86). Ett bibelord som jag läste var ifrån Gal. 5:22 och ifrån den Levande Bibeln;
”När Guds Ande får leda oss, får det till resultat att vi älskar våra medmänniskor, att vi fylls av glädje, frid och tålamod, att vi blir vänliga och goda mot varandra, att vi blir pålitliga, att vi behandlar andra med mildhet och visar självbehärskning”
Visst är det vackert?! Det blir resultatet av att leva med, ledas och formas av den helige Ande.
Jag tänker mig den helige Ande som en guldtråd som väver in skönhet i våra liv, som läker och upprättar och gör oss vackrare inifrån och ut.
En dikt eller bön snarare av Margareta Melin, som berör mig mycket heter ”Du som ville mitt liv”
Du som ville mitt liv och som har skapat mig efter din vilja
– allt i mig känner du och omsluter med ömhet:
det svaga likväl som det starka, det sjuka likväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan och förbehåll
som ett lerkärl lämnar jag mig i dina händer.
Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet
du som tar till dig det svaga och det skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.
Gud ser oss aldrig som ”förbrukade”, som skadade och därför till ingen nytta, utan tvärtom! Han tar till sig oss ännu mer, visar omsorg, förbinder våra sår, anförtror sig åt oss -mitt i vår bräcklighet, det är där hans styrka och ljus framträder allra bäst och vi får bli till välsignelse för andra. Vi får ta emot tröst, läkedom och styrka av den helige Ande och vi kan också vara den som ger detsamma till andra.
I Ords. 15:4 står det
”Vänliga ord ger liv och hälsa men hårda ord krossar modet”
Tänk att vi med våra ord kan få sprida liv och hälsa till andra! och kanske rent av få vara en del i en läkningsprocess som gör att guldet/skönheten framträder.
Finda72 