Jag sitter här nu och pustar ut på årets första ”riktiga” vardag efter alla Julhelger. Jag njuter av lugnet och tystnaden som infinner sig i vårt hem nu när de andra som bor här är iväg på sina jobb. Det är med blandade känslor jag sitter här i soffan en måndag. Jag njuter av att få vara hemma i vårt nya fina hus, få rå mig själv och min tid, men samtidigt längtar jag till jobbet, till samhörigheten med mina kollegor och till att ”göra nytta”. Vardagen och känslan av att så-här-är-det-nu- slår till; att jag är allvarligt sjuk och att min framtid är osäker och att min ork är begränsad.
Jag fick besked om min sjukdom för 4 månader sen och sedan dess har det knappt varit någon ”vanlig vardag”. Barnbarnet föddes och jag har haft förmånen att få spendera mycket tid med honom. Han har verkligen förgyllt min tillvaro ❤ Det blev sen tid att förbereda och planera för flytten, att genomföra den, boa in sig och sedan fira Jul. Jag har skämtsamt sagt att jag ju inte har haft tid att jobba! Det har gått i ett och nu är jag väldigt trött. Jag är nu också inne i 3:e veckan av min behandlingscykel (sista veckan av medicinering före 1 v. uppehåll) och det är då jag känner av behandlingen som mest – med nedsatt ork och mer klåda på huden och i ögonen. Det är en trötthet som inte går att beskriva, ”fatigue” heter det på läkarspråk och är ett tillstånd av orkeslöshet. Lika mycket som jag behöver lugn och tystnad och ”egen tid” behöver jag och njuter av att ha min stora härliga familj i närheten. Julen har varit helt underbar med mycket tid med familj, bebismys, pussel och sällskapsspel, sköna promenader mm. Det var väldigt speciellt att få fira Julen i nya huset som vi har längtat så mycket till. Det är verkligen en dröm som gått i uppfyllelse och vi känner oss så välsignade och tacksamma.
Men nu då, när flytten och Julen är avklarad och vardagen infinner sig, känns det märkligt. Som sagt, på ett sätt underbart att få vara hemma men på ett annat sätt jobbigt att ”allt inte är som vanligt”.
Strax efter Nyår fick jag ett tungt besked som gjorde min situation än mer verklig. En av mina medsystrar från rehab-veckorna på Mösseberg 2018 har fått somna in. Hon hade för 2 år sen fått spridd bröstcancer i skelettet och sedan i bukhinnan. Behandlingen bet inte längre och mot slutet spred sig cancern även till hjärnhinnan. Jag träffade henne så sent som i november. Så oerhört sorgligt och mina tankar går till hennes nära och kära. Det är också en oerhört jobbig påminnelse om hur snabbt det kan gå och jag är ännu inte framme vid att nå en acceptans att detta är min verklighet.
Min tanke med årets första blogginlägg var inte att vara så här dyster. Men just nu är det så här det ser ut och känns för mig. Ni som känner mig, vet att det är till Gud jag vänder mig och lutar mig mot. Han är den fasta klippan som aldrig vacklar och som alltid är med mig. Ibland orkar jag inte läsa bibeln och knappt be, och det är helt okej. Jag lutar mig mot Gud och hör hans hjärtslag, jag trygg och har inget att frukta.
Det är här jag landar. Vardagen må vara grå och dyster ibland men i Guds närhet fylls jag av allt jag behöver för att orka en ny dag, trötthet och dystra tankar skingras.
Finda72 