Idag har jag gjort en DT-röntgen (skiktröntgen av thorax/bröstkorg och buk). Denna undersökning kommer jag att behöva göra med jämna mellanrum för att se hur tumör och metastaser svarar på pågående behandling. Om 2 veckor ska jag träffa min läkare på KS för svar. I min vårdplan står det att jag vid dessa besök för återgivning av svar från DT-röntgen ska ha med mig en närstående. Anledningen till detta är att det kan vara ett jobbigt besked, att cancern har spridit sig… men det kan ju lika gärna vara ett bra besked, att det är intakt, eller ännu bättre, har minskat… Hur som helst är det detta jag kommer att ställas inför var 3:e månad -dessa jobbiga tankar och känslor inför läkarbesök efter DT-röntgen – vad visar det…? Jag inser att det är just detta jag behöver lära mig att hantera och acceptera, att det är så här mitt liv ser ut nu, men hur gör man det…? Jag vet faktiskt inte, jag är inte där än.
En kris har olika faser och jag gick igenom de två första faserna rätt så fort -chock- och reaktionsfaserna. Nånstans var jag ju mentalt förberedd på att detta kunde hända mig. Nu är jag i bearbetningsfasen, som ofta är en längre fas. Jag processar många frågor och funderingar som ibland känns överväldigande; vad gör det här med mig? Vem är jag nu? Hur ser min framtid ut? Jag försöker också förstå och ta reda på så mycket som möjligt om min sjukdom för att kunna möta och hantera min förändrade livssituation och sakta närma mig anpassningsfasen. Det är här jag tänker att jag behöver hjälp av andra i liknande situation, att få bearbeta genom att prata, vända, vrida, dela tankar och erfarenheter. Jag har pratat med gruppledaren för Amazonas samtalsgrupp för kvinnor med spridd bröstcancer. Hon sa att just nu pågår en grupp, men de har haft sin diagnos länge, ”du behöver träffa andra i samma fas som du”. Hon visste om några andra som nyligen fått sin diagnos och kommer att starta en grupp för oss. Hon berättade även om möjligheten att via Amazona få åka till Masegårdens hälsohem i Dalarna 1 vecka för kvinnor med spridd bröstcancer. Detta är något som jag har läst om och som jag känner mig väldigt intresserad av och tror skulle göra mig gott. Det är ett av mina mål framöver!
Men just nu väntar jag alltså på svar från dagens DT-röntgen och jag måste säga att det känns både jobbigt och läskigt med denna ovisshet. Att inte ha en aning om hur behandlingen påverkar cancern. Fysiskt mår jag bra, vilket enligt min läkare är ett gott tecken. Visst känner jag av lite biverkningar, framförallt trötthet och torr hy och torra slemhinnor, främst i ögon och näsa, men med oljor och krämer går det bra. I början kände jag av huvud- och magvärk och lite illamående, men det har upphört och även detta med klåda tror läkaren är övergående. De fysiska biverkningarna kan jag hantera -de är ingenting mot de biverkningar som cellgifter ger, så i jämförelse så är detta ”a piece of cake” som man säger och menar är enkelt! Den psykiska påverkan detta ger är dock något annat. Jag har ju varit inne på det tidigare, att under cellgiftsbehandlingen kunde jag ändå kämpa för och se fram emot att bli frisk, detta är något annat, som sagt, som inte är lätt att förklara och som jag processar för att kunna acceptera.
Nu måste jag få dela med mig av ytterligare en sång (i det senaste inlägget var det en gammal sång som kom till mig, nu är det en för mig en helt ny sång). Jag upplevde så tydligt hur Gud mötte mig, mitt i mina funderingar och min ”identitetskris”, i denna sång som jag lyssnade på och jag kände hans närvaro så starkt och tårarna rann nerför mina kinder och efteråt kände jag mig så lätt och fri och förväntansfull!
”…There is a new name written down in glory -and it´s mine! yes it´s mine! I met (Jesus) the author of my story and he´s mine, yes he´s mine!… I am who I am because the ´I AM´ tells me who I am…” (Charity Gayle)
Jag är den jag är därför att JAG ÄR (Jesus) säger vem jag är. I hans ögon är jag fantastisk, vacker, dyrbar, älskad, med rätt att kallas hans barn, med gåvor som han fortfarande vill att jag ska använda och dela med mig av. Hans tankar för mig är frid och hopp och glädje! Jag är så mycket mer än ”hon med cancer”. Min ärrade och cancerangripna kropp är inte den jag är, den är inte hela min ”story” utan det finns så mycket mer och jag ser fram emot att ytterligare få upptäcka och utforska vem jag är i HAN SOM ÄR (Han vars namn står över alla namn, som alltid är närvarande, som är början och slutet, som är vägen, sanningen och livet).
Finda72 