Häromveckan låg det ett stort kuvert i brevlådan med ett utskick från en kvinna som håller i digitala workshops om kreativ bibelläsning (se inlägg nr. 62). Inför varje workshop skickar hon ett paket med material och inspiration. Åh vad jag älskar dessa stunder! Både att få materialet och sedan att skapa, både tillsammans och i ensamhet. Hon hade denna gång även skickat med ett fint vykort som hon själv har textat ”Det finns hopp för din framtid” (ett bibelord från Jer. 31:17) utan att alls veta vad som drabbat mig. Det var verkligen som om Gud själv sa detta till mig och kortet har satts upp i hallen som en ständig påminnelse -ännu ett bibelord att hålla fast vid!
Det var en uppmuntran från någon som inte kände till min situation, men jag har också fått så mycket uppmuntran och stöd av människor som vet och som på olika sätt har hört av sig, både familj och släkt, nära vänner och bekanta. Jag har fått många meddelanden med ord av stöd och tröst, sånger och bibelord. Jag har fått blommor och paket med posten. En dag fick jag ett paket med en fin liten bok full av uppmuntrande ord, som en scrapbook, med mycket pyssel och tid nedlagt av avsändaren som tydligen ville vara anonym…?! Jag blev i alla fall jätteglad, så tack till dig, vem det nu var ifrån!
Jag har fått besök av fina vänner och många telefonsamtal. Jag är också helt tagen av hur många det är som säger/skriver att de ber för mig. Det är personer ända från norr och till söder i vårt avlånga land, en del ber varje morgon, andra varje kväll, vissa ber varje förmiddag medan andra ber varje middagstid och en del ber nattetid när de inte kan sova. Jag har också trogna stöttepelare och bedjare i USA och i Afrika, så dygnets alla timmar är det någon som ber för mig och jag har fått en böneduk (en liten tygnäsduk med några droppar med olja, som flera har hållit i och samtidigt bett för mig) från församlingen som jag har vid min huvudkudde i sängen. Jag känner mig verkligen buren av förbönen. Det är stort!
Vi har nu kommit in i oktober månad, som är ”Bröstcancer-månad” och ett konkret sätt att stötta mig är att stötta cancerfonden så att de kan fortsätta bedriva forskning och nå framgång i cancervården. Tack vare detta överlever fler och behandlingsmetoderna är mer skonsamma för kroppen.
När jag träffade min läkare och han sa att forskningen går framåt, sa han också att om jag hade fått spridd cancer för 10 år sen hade det sett mörkt ut, men nu finns det ny och effektiv medicin och besöket avslutades med att han underströk ”det finns hopp om ett gott och långt liv”.
Den behandling jag får är tabletter som heter Kisqali (Ribociclib) som jag tar 3 av varje dag i 3 veckor, sedan 1 veckas uppehåll och sen fortsätter det så i 3 veckors cykler. I kombination med detta får jag även injektioner 2 st. var 4:e vecka som heter Faslodex (Fulvestrant). Denna behandling syftar till att bromsa sjukdomsutvecklingen och det följs upp av regelbundna röntgenundersökningar. Var 4:e vecka ska jag även lämna blodprover så att mina blodvärden noga följs. De olika biverkningar som beskrivs som kan förekomma är ingen rolig läsning, men vanligast är låga blodvärden som ger infektionskänslighet och trötthet, men även illamående, mag- och huvudvärk. En del av dessa biverkningar ska förhoppningsvis vara övergående.
Min handläggare på Försäkringskassan ringde mig för att informera om att hon fått ett läkarintyg om sjukskrivning på heltid till och med den 31 mars 2023 som hon beviljat och som jag kommer att få sjukpenning för. Det känns jätteskönt att veta att jag har tiden på mig att ställa in mig på behandlingen och låta kroppen i lugn och ro få vänja sig. Mitt mål är att komma tillbaka till arbetet (i någon form) – för nu har ju både Gud och min läkare sagt att det finns hopp för min framtid!
Finda72 