Inför läkarbesöket den 14 september (2022) hade jag blandade känslor, jag ville verkligen få besked -som jag ju väntat så länge på att få, samtidigt ville jag inte alls veta då jag anade att det inte var goda nyheter vi skulle få. Det kändes som om jag var på väg till en rättegång för att få min dom och ”domen” var tydlig; spridd cancer (från bröstcancer 2013) med tumör på äggstocken och några små ”knottror”/metastaser på bukhinnan, vilket innebär obotlig, kronisk cancer med behov av behandling resten av livet… Ingen operation då det inte skulle göra någon skillnad utan vara ett onödigt ingrepp. Även om man skulle ta bort äggstockarna så kan cancerceller uppkomma i en annan del av buken/kroppen. Det man kan göra är att försöka förhindra tumören från att växa och sprida sig mer och det görs genom behandling med mediciner och sprutor. Forskningen går hela tiden framåt och med dagens mediciner går det att leva ett gott och ganska så normalt liv länge…
Det var mycket att ta in, både maken och jag grät nu, det gick liksom rätt in, gick inte att värja sig för alla känslor och tankar som välde över oss samtidigt. Den här hösten som vi så länge sett fram emot, som skulle bli så rolig med barnbarn och inflytt till nya huset…
Den där skräcken man känner när berg-och dalbanan precis släpper och susar i full fart, till synes okontrollerat och hänsynslöst neråt och rakt in i det okända, mörka, så kändes det.
Läkaren gav oss tid och utrymme att låta det sjunka in och vi fick ställa våra frågor. Bland annat frågade jag om varför man för 2 månader sedan, vid 5-årskontrollen, bedömde att det inte var nödvändigt med DT-röntgen då jag haft bröstcancer 2 gånger med ”dubbel” risk för spridning. Han svarade att själva DT-röntgen i sig ger risk för cancer och att man vill undvika det så långt det går. Han menade också att själva behandlingen man sätter in inte är annorlunda nu mot om det hade upptäckts senare. Jag skulle få komma tillbaka nästföljande vecka för att träffa min kontaktsjuksköterska och påbörja behandlingen med tabletter och sprutor.
När jag en stund senare pratade med dottern i telefon berättade hon att hon hade börjat få värkar och med ens skiftades fokus till LIVET! ett nytt litet liv som skulle göra entré till världen och låta mig få den stora äran och glädjen att bli mormor!
På natten föddes en fin liten pojke och allt gick mycket bra och förvånansvärt fort för att vara förstföderska. Vi ”facetime-ade” varandra mitt i natten och det var en obeskrivlig känsla att se dottern så lycklig med sin lille son vid bröstet och när jag själv lite senare på dagen satt med det ljuvliga lilla knytet i famnen var det som att vara på väg uppåt med berg- och dalbanan, den euforiska känslan av att vara ”on top of the world”, se allting så klart, så vackert, så mäktigt! Tänk att allt detta rymdes inom ett och samma dygn.
Livet alltså! så märkligt ändå med dess tvära kast. En dyster dag förvandlades till en helt fantastisk dag då vi fick välkomna en underbar och dyrbar gåva att få fokusera på och slösa vår kärlek och energi på. ❤
Finda72 