Ganska så precis 1 månad efter min mans olycka, var det dags igen för nästa ”när”-situation, nästa ”stora svårighet” och ”flod av bekymmer” (se inlägg nr. 69).
Jag fick plötsligt en vaginal blödning och jag blev orolig då det i mitt fall inte var normalt och jag bokade en tid på gyn mottagningen. Jag fick komma redan nästa dag och läkaren som undersökte mig med ultraljud, såg att jag, förutom sköra slemhinnor som kan orsaka blödning, hade vätska i buken. Hon remitterade mig till gyn mottagningen på Danderyds sjukhus (DS). Väl där undersöktes jag igen med ultraljud och läkaren var bekymrad, han tog vävnadsprov på livmodern och med tanke på min tidigare sjukdomshistoria fick jag lämna blodprov på s k cancermarkörer… ”Men hjälp” tänkte jag, ”är det sant? Är det dags nu igen…?” Även fast det inte behöver vara ”något” så är det ju detta jag genomlevt så många gånger förut, oron över att det är ”något”, som med käken och foten och nu detta -en ständig påminnelse om min ”historia”.
Det surrealistiska i det hela var att jag samma vecka hade varit på vårdcentralen och fått min sista injektion av Zoladex, som jag fått var 3:e månad i 5 år, min sista! Sjuksköterskan var så glad för min skull och sa ”nu får du gå hem och fira!!” Jag hade på känn att jag skulle vänta med att fira… Läkaren ville också remittera mig vidare till röntgen för att göra en DT (datortomografi) /skiktröntgen av bröstkorg och buk. Jag skulle bli kallad till en tid. ”Ok… bra att de är noga…” tänkte jag.
3 veckor tidigare hade jag varit på 5-årskontroll på Bröstcentrum på KS. Jag skulle få göra ultraljudsundersökning av bröstkorg varje år och sedan kallas till nästa återbesök hos läkare om 5 år… ”Men” frågade jag, ”det är inte så att det finns risk för spridning så att jag ska göra DT-röntgen med jämna mellanrum?” Jag har ju haft cancer i båda brösten och hade min syster färskt i minnet… ”Nej, det bedömer vi inte som nödvändigt” fick jag till svar…
Denna undersökning som jag var på nu på DS var 2 dagar före min sons bröllop… och min syster och hennes familj från USA hade precis kommit. Bröllopet var fantastiskt och så fint på alla sätt, en underbar dag! 3 dagar efter det hade vi en babyshower för dottern som väntar sitt första barn och tidigare samma dag som det, var jag på DS igen och gjorde en DT-röntgen…
Det var som att vara på en känslomässig berg-och dalbana… men faktiskt så fick glädjen och lyckan övertaget över oron de där dagarna av ovisshet och väntan på besked.
En vecka senare satt jag ute på altanen med min syster och fikade och jag berättade om det märkliga (som för oss troende inte är så märkligt ändå, utan ett tecken på Guds ledning och omsorg om oss) att jag precis samma dag som makens olycka hade läst ett stycke ur bibeln som liksom bara kom till mig just den morgonen. Jag läste högt för henne från Jes. 43:2-5
”När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter ska jag vara med dig. När du vandrar genom floder av bekymmer kommer du inte att drunkna. När du möter en eldstorm av motstånd och förtryck ska du inte bli bränd. Lågorna ska inte skada dig… var inte rädd för jag är med dig”
Någon timme senare ringde läkaren från DS. Det var resultatet av DT-röntgen som han nu ringde mig om. Min man var precis intill, han halvlåg på sängen och jag satte mig bredvid och slog på högtalarfunktionen. Läkaren sa rakt på sak, att röntgen visade en tumör på äggstocken och att mina blodvärden var förhöjda (cancermarkörerna) vilket tydde på en malign (cancer) tumör. Nu skulle jag remitteras till gyncancer på KS som skulle ta hand om mig och planera för operation och behandling… Jag kände mig helt lugn, trots att jag var förvånad över att få ett sådant besked på telefon. Men, å andra sidan är jag numera så van vid sjukvården och läkarutlåtanden på olika sätt, att inget förvånar mig direkt… Jag ställde några följdfrågor, tackade och la på. Jag kröp in i min mans famn och vi låg på sängen och höll om varandra en bra stund, tagna av stundens allvar. Jag insåg att det borde kännas som om jag var ett sjunkande vrak på ett stormigt hav, då oron för ”något”, som ständigt finns närvarande (mer eller mindre) med en sjukdomshistoria som min, nu var ett faktum. Men jag kände mig bara lugn. När du måste gå genom djupa vatten och stora svårigheter ska jag vara med dig…
När vi en stund senare satt vid köksbordet och berättade för min syster och hennes man, grät de alla utom jag och jag gick och hämtade lådan med snytpapper och de skrattade och tackade mig för jag stöttade dem i deras förtvivlan! Att humor och glädje ofta går hand i hand med sorg och förtvivlan har vi fått uppleva många gånger i vår familj och på ett alldeles särskilt sätt denna sommar. Det blir så tydligt hur livet innehåller båda delar, det är sällan antingen eller, utan både ock, ”fint och fult och allting däremellan” och det som återigen blivit så tydligt för oss är Guds omsorg om oss. När vi har drabbats av både olycka och sjukdom, har Gud visat att Han är med, på ett personligt plan, nära och konkret. Mitt i stormens öga kan vi känna oss lugna och trygga och glädjas över livets fina stunder.
Finda72 