36 Själslig torka (del 2)

När David befann sig i öknen, på flykt undan de som ville ta hans liv, skrev han i Ps 63
”Gud min Gud…min själ törstar efter dig, min kropp längtar efter dig som ett kargt och uttorkat land… Då skådar jag dig i helgedomen, jag ser din makt och din härlighet… min tunga ska prisa dig. Jag vill lova dig så länge jag lever och åkalla dig med lyfta händer”

David uttrycker här sin själs törst. Han är förföljd och utsatt, ökensand och andra omständigheter omger honom. Vad gör han då? Sätter han sig ner och klagar? Ifrågasätter var Gud är? Nej! Han lyfter blicken! Skådar upp mot Gud, och han brister ut i lovsång! David visar på en mer konstruktiv väg än att klaga och misströsta. Han visar oss att hurdana omständigheterna än är, ska vi sträcka oss efter Gud -bara han kan ge oss den djupa tillfredsställelsen vi längtar efter.

Bara hos Gud har min själ sin ro… (Ps 62)

En mycket bra bok som jag också läste under denna tid, och som jag gärna återkommer till, heter ”Drick djupt av Anden” (Peter Halldorf) Jag citerar;
Lovsången är den inre hållningen genom vilken den kristna människan oavbrutet förnyas i den Helige Anden. Det finns en ström, som alla dagar, de goda, och de svåra, de ljusa och de mörka, flödar dold för ögat. Genom tron förnimmer vi den i djupet, även när alla yttre tecken motsäger den. I bönens fördolda kammare, där vi gräver oss ned under ytan i vårt liv börjar vattnet porla. I lovsången stiger vattnet i brunnen…

Detta har jag varit med om! att nytt, fräscht, livgivande vatten fylls på genom lovsången, genom att som David lova och prisa Herren med lyfta händer. Min torra själ har fått nytt liv, nytt mod och nytt hopp.

Jag har skrivit det tidigare, om lovsångens betydelse i stunder då jag inte orkat be, att då lyssna på/sjunga lovsång (tonsatta böner) är som ”balsam för själen” som hjälper mig att fokusera på Gud och inte på omständigheter och som hjälper mig att förtrösta på honom även då jag inte förstår.