23 Ner under ytan igen…

Det gick precis ett år från det att jag började jobba tills nästa smäll kom. En morgon i juli 2015 vaknade jag med feber, värk och rodnad på bröstet med protesen.

4 månader tidigare hade jag genomgått en operation då man bytte ut den protes som från början hade fyllts på med vätska för att växa. Nu byttes den ut mot en ”färdigfylld” protes, en rutinoperation. Det är alltid risk för infektion i samband med operation, men nu hade 4 månader gått och risken ansågs vara liten. Men infektion blev det och antibiotika skrevs ut. Det gick ett par veckor och det blev bättre, men så fort jag slutade med antibiotika kom infektionen tillbaka och så höll det på i 3 månaders tid.

Då infektionen inte gav sig och jag hade feber, tog läkarna ett beslut om en akut operation för att ta bort protesen. Det var som om kroppen stötte ut och ville bli av med protesen. Efter operationen var infektionen borta och jag mådde fysiskt bra igen, men det blev värre med den mentala hälsan…
Jag hamnade under vattenytan igen. Det som under 3 månaders tid varit mitt ”värsta scenario” (att bli av med protesen) var nu ett faktum.

Jag blev oerhört känslig, orolig och kände mig konstant stressad. Minsta småsak jag skulle göra kändes svårt och oöverstigligt. Jag kände inte igen mig själv.

Ett exempel på det var när jag skällde ut en läkare, en onkolog som jag skulle träffa för uppföljning. Detta var på Danderyds sjukhus och det var för mig ytterligare en ny onkolog. Jag satt i väntrummet och kände ”hur allt kom tillbaka”, samma väntrum jag suttit i varje gång jag fick cellgiftsbehandling. Läkaren var 30 min. försenad, bad inte om ursäkt och var dessutom ”oförskämd nog” att vissla i korridoren på väg till sitt rum. Han kunde ju omöjligt veta vilka känslor jag brottades med (eller, som onkolog borde han kanske det…?!) hur som helst fick han sig en rejäl skopa utskällning! Han tittade stort på mig och sa ”Jag ska se när Tove (samtalsterapeuten) har en tid åt dig…”