20 2:a gradens brännskada

Jag fick ca 2 månaders vila och återhämtning innan det var dags för nästa etapp -strålbehandling. Det var en kortare behandling på 5 veckor, men mer intensiv då jag fick åka in till Radiumhemmet på KS varje dag (mån-fre), 20 mil t/r varje dag. Som väl var fick jag sjuktaxi-resor beviljat och blev skjutsad från dörr till dörr, vilket gjorde det hela betydligt lättare. Innan behandlingen började hade jag fått tre små prickar tatuerade på bröstkorgen för att strålningen skulle bli exakt. Själva behandlingen tar bara ca 10 min. Man får ligga på en brits och tre stora runda röntgenkameror roterar runt överkroppen och strålar det exakta området på bröstkorg och i armhåla. Detta görs för att ta död på eventuellt kvarvarande cancerceller.

När 5 veckor hade gått var det sportlov för barnen och vi hade fått låna ett hus uppe i Jämtland som vi skulle åka till. Det var underbart att ha det att se fram emot och ju längre strålningen och de dagliga sjukhusbesöken pågick, desto mer längtade jag efter miljö- och luftombyte. Jag blev lite röd på huden där jag strålades, vilket är helt normalt, det blir som en solsveda och det gäller att smörja in väl med fuktgivande kräm. Den 25:e och sista behandlingen var klar och jag var glad att jag inte blivit värre bränd än jag var. Jag hade dock fått information om att huden kunde fortsätta att reagera några dagar efteråt.

Väskorna var packade och vi körde upp mot Järpen utanför Åre och kom fram sent på kvällen. Jag tog en dusch och kände då en fruktansvärd smärta, och såg då att huden på bröstkorgen var alldeles full av små blåsor. Morgonen därpå var hela området -bröstkorg, hals, armhåla och skuldra illande rött, sårigt och varigt. 😦
Vi ringde den lokala vårdcentralen och fick komma direkt. Jag undersöktes och det togs prover. Det visade sig att jag hade fått stafylokocker, en bakterieinfektion i området som man bedömde var en ”2:a gradens brännskada”. Jag fick en riktig ”hästkur” med antibiotika samt smärtstillande och sedan fick jag komma tillbaka varje morgon hela veckan för omläggning av brännsåren. Personalen var gulliga och pysslade om mig, men, det var ju inte så jag hade tänkt mig denna vecka… Jag hade svårt att röra mig och var orkeslös och drogad av smärtstillande.

Detta, att tro att det värsta skulle vara över i och med cellgiftsbehandlingen, och att nu ligga med 2:a gradens brännskada på stor del av överkroppen, var det svåraste och värsta av allt jag dittills hade gått igenom.