17″Chemobrain”

Cellgifterna förde med sig även andra obehagliga biverkningar, som svampinfektion i munnen vilket gjorde det svårt att äta, och även dricka, illamående och en extrem trötthet/orkeslöshet.
Ibland hade jag riktigt bra dagar och mådde bra, oftast mot slutet av de tre veckorna efter behandling och innan det var dags igen… Några dagar direkt efter behandling kändes det som om jag hade åkt runt i en torktumlare! Ont i hela kroppen, illamående och omtumlad helt enkelt. Jag var också ljud- och ljuskänslig, ja känslig överhuvudtaget. Jag hade svårt att ta in ”omvärlden”, orkade inte lyssna/se på nyheter, det var som om jag saknade filter, allting gick ”rätt in” och skapade oro och ångest. Jag var också känslig mot stress och klarade absolut inte av att göra flera saker samtidigt. Minnet sviktade också och den ”järnkoll” man har som mamma försvann. Man kallar detta tillstånd för ”chemobrain” då hjärnan också blir starkt påverkad av behandlingen. Hur man påverkas av behandlingen är väldigt individuellt, många klarar av att jobba mellan behandlingarna men det hade jag inte klarat av, så jag var heltidssjukskriven i sammanlagt 10 månader.

Jag skrev tidigare att ”inget blev som vanligt” men det enda som faktiskt var som vanligt, det var ju familjelivet, vilket var oerhört skönt, med vardagsrutinerna, bråken mellan syskonen! -det var inget tåtassande här inte för att jag var sjuk, utan vanligt, familjärt gnabb och kiv som jag faktiskt uppskattade för att det fick mig att känna mig levande! Det jag också uppskattade mycket var möjligheten jag hade då jag var hemma, att få sitta med barnen och fika och prata om deras dag när de kom hem från skolan.

Barnen följde med en varsin gång av de 6 behandlingarna och min man och mina föräldrar turades om att köra och följa med. Att barnen följde med kändes viktigt, så att de fick chansen att ställa sina frågor till min behandlingssköterska, som var väldigt fin mot dem, förklarade vad som hände och besvarade deras frågor. De fick också erbjudande om att få samtala med min samtalsterapeut, men de avböjde det. Min man träffade henne ett par gånger tillsammans med mig vilket var både nyttigt och bra, dels för att få en större förståelse av vad jag gick igenom, men också för att få stöd som närmast anhörig.