12″Det är ju inte så att du ska dö…”

Jag stod i provrummet på Kapp Ahl när telefonen ringde. Det var en läkare från vårdcentralen, som sa att läkaren jag hade träffat förra veckan var på semester, så han hade tömt hennes postfack. Provsvaren från mammografi/biopsi undersökningen hade kommit. Utan att fråga var jag var eller om jag hade stöd i närheten, hasplade han ur sig ”det ser inte bra ut, det ser verkligen inte bra ut…” Jag kände hur jag frös till is och sjönk ner på pallen. Jag försökte bringa ordning på mina tankar medan läkaren malde på. Sedan kände jag plötsligt hur jag ilsknade till. Det var ju INTE så här det skulle gå till!! Jag sa det till honom, och sa att den läkare jag hade träffat hade informerat att provsvaren skulle skickas till Sophiahemmet och att det var de som skulle kalla mig och ge besked. Han sa då bestämt ”Nej! detta ska inte till Sophiahemmet, det ska till Onkologmottagningen på Danderyds sjukhus” När han sa onkologmottagningen såg jag CANCER framför mig med stora bokstäver…

Jag blev ännu argare och sa att det är Sophiahemmet som ska ha svaren, och att jag blivit informerad om att jag inte skulle få besked per telefon. Då sa han (hör och häpna!!) ”men så farligt är det inte! det är ju inte så att du ska dö! men du kommer att behöva operation” Sen sa han att han skulle ta reda på var provsvaren skulle skickas och återkomma. En stund senare ringde han tillbaka och talade om att det var till Sophiahemmet det skulle skickas, varpå jag svarade att ”ja det var ju det jag visste” och att det borde han ha tagit reda på innan han ringde mig första gången. Jag sa vidare att jag tyckte att han var oerhört okänslig och oprofessionell och han mumlade fram en ursäkt. (Jag anmälde honom sen till vårdcentralens klagomålshantering)

På något sätt lyckades jag ta mig hem. Min man var hemma (och som väl var inga barn). Under chock och tårar talade jag om vad den okänsliga läkaren hade sagt och vi båda kände stor ilska (det var den första kris reaktionen). När ilskan hade lagt sig började det sakta sjunka in vad han faktiskt hade sagt och tusen frågor snurrade i huvudet. Vad innebar detta? Han hade sagt något om operation. Hur skulle vi berätta för barnen? Skulle vi kunna åka till Kreta som vi bokat och sett så mycket fram emot?

När vi väl kom till Sophiahemmet var vi helt lugna och inställda på att det var cancer. På något sätt kändes det faktiskt skönt att ha fått bli riktigt arg och reagera med ilska. Sorg reaktionen skulle komma den också, men fick vänta lite.
Vi fick klargörande besked om vad detta innebar och vad som skulle hända, och ja, vi skulle absolut kunna åka till Kreta veckan efter. Operation skulle bli tidigast om 3 veckor.